Kuvat: J.J. Koski
Kuvat: J.J. Koski
Mats Liljeroos
20 sep. 2025
Bilder: J.J. Koski
Den som Ylioppilaskunnan Laulajats seniorkör 1914 grundade Laulu-Miehet har onekligen en viss patina över sig, såväl i rent historiskt hänseende som vad dagens röstresurser anbelangar. Ett faktum, som man under erfarne körräven, tidigare YL-dirigenten Matti Hyökkis insiktsfulla ledning emellertid vänt till en positiv resurs.
Medelåldern är föga överraskande rätt hög, om än inte skyhög, men man har funnit ett klangligt fundament och en dito balans som tycks fungera som smort och här åker ingen snålskjuts på stämbröderna. Första tenorerna klingade stundom aningen nasalt, men det är ett allmänt förekommande problem och i det stora hela kändes helhetsklangen stabil, inte sällan mustig och, vid behov, kraftfull utan att någonsin bli skrikig.
Den ett fyrtiotal sångare starka körens volymmässiga resurser var de få gånger man öppnade spjällen på vid gavel avsevärda, samtidigt som de ännu viktigare pianissimona problemfritt bar ut i Pauluskyrkans akustiskt lika generösa som krävande rum.f
Krävande i så måtto, att de övertonsförstärkande valven förutsätter en optimal renhet och precision för att klangkroppen inte skall gröta ihop sig. Stundvis fanns det tendenser i den riktningen, men det redde i allmänhet snabbt upp sig och på det hela taget bjöd man på en sång som gjorde repertoaren rättvisa.
Innovativ Amen-tonsättning
Den estetiskt brokiga men stämningsfulla sakrala programhelheten Soi Taivaat!, som kören haft på repertoaren redan i ett par år, var utmanande inte minst såtillvida att den stilistiskt spände från renässanspolyfoni signerad Tomás Luis de Victoria (O vos omnes) till nyaste nytt i form av Mikko Heiniös Amen och från svenska klassiker som Gammal fäbodpsalm från Dalarna och Mälarö kyrka till de introvert meditativa stämningarna i Arvo Pärts samtidsklassiker De Profundis.
Mellan dessa motpoler återfanns sedan bekanta romantiska nummer som Schuberts Gott ist mein Hirt och Pilgrimskören ur Wagners Tannhäuser, där körens centrala klangkvaliteter eventuellt kom allra bäst till sin rätt, men även inhemska godbitar som Sibelius Soi kunniaksi Luojan – som fick en fraseringsmässigt onödigt fyrkantig framtoning – och Taneli Kuusistos Suomalainen rukous.
Om Victorias tonsättning ur Klagovisorna var romantiserad nästintill oigenkännelighet, vilket inte betyder att den inte skulle ha smekt örat på ett behagligt sätt, var jag ändå mest imponerad av förverkligandet av Heiniöstycket. Ett beställningsverk från 2016, där Heiniö på ett innovativt och tekniskt lagom utmanande sätt fångat de uttrycksmässiga möjligheter det enda ordet erbjuder och som nu fick en inkännande och emotionellt tillfredsställande tolkning.
Störande bakgrundsljud
Orgeln hade konserten igenom en central roll både i egenskap av ackompanjatör och soloinstrument och Ilpo Laspas var i bägge fallen rätt man vid tangentbordet. Så exempelvis i Jesus Bleibet meine Freude (Kristus, valo valkeuden) ur Bachkantaten BWV 147, medan han i Bachs Pièce d'Orgue (Fantasia) BWV 572 lockade maximala resurser ur Kangasalaorgeln.
Pauluskyrkan har Helsingfors i särklass bästa körakustik och det är förvisso ett smart drag av Körmusikens säsongskonserter att förlägga en del av konserterna hit i stället för den tidigare nyttjade Tempelplatsens kyrka. Ett tekniskt fel i orgeln ledde dock denna gång till ett störande, brummande bakgrundsljud och måhända hade det varit en god idé att använda kororgeln för ackompanjemangsuppgifterna.