Kuvat: J.J. Koski
Kuvat: J.J. Koski
Mats Liljeroos
21 mars 2026
Bilder:
Essi Vakkila
Körkonserter kan se ut på mångahanda sätt. Kören kan stå snällt uppradad framme i salen och framföra sin repertoar utan desto mer krusiduller. Den kan, såframt konserten försiggår i en kyrka, sjunga uppe på läktaren eller så kan den ta hela rummet i besittning, åtminstone för en del av konserten.
Vilket alternativ man väljer handlar förstås om repertoar och ambitionsnivå. När Candominos flickkör CandoMini (10-17-åringar) ställde upp i en vid halvcirkel från sidorna fram till koret och de första känsliga tonerna i Meditation ur Olli Kortekangas Riemuvuoden juhlamessu steg upp mot Pauluskyrkans valv kändes det tveklöst som den enda vettiga lösningen.
Därefter samlade de fagert klingande flickorna ihop sig framme vid koret och fortsatte under Liina Viljamaas flexibla ledning med bland annat ett par spirituals samt Susanna Lindmarks internationella succélåt, Song of Hope, som svängde skönt och med behövlig emotionell inlevelse.
Klangmässig omsorg
En repertoarmässigt välvald och lagom stämningsskapande öppning som smidigt banade väg för renommerade Spira Ensemble, som i sin stiligt upplagda sakrala avdelning vidgade det känslomässiga uttrycket på ett behövligt sätt.
Spira, grundad 2013 av Kari Turunen och innan Esko Kallio tog över för tre år sedan dirigerad av George Parris, representerar toppen av våra amatörkammarkörer och den tekniska nivån utgör inget hinder vid val av program.
Så gjordes, exempelvis, såväl Sven-Erik Bäcks harmoniskt krävande motett Natten är framskriden och Arvo Pärts Nunc dimittis som Mendelssohns finfina tonsättning av Psalm 43 (Richte mich, Gott) med all tänkbar klang- och stämföringsmässig omsorg och Kallio lät även rösterna blomma ut i några präktiga fortepassager.
Avslappnat och exakt
Fyrtiohövdade Esbokören Candomino har, förutom ett överlag tilltalande klangregister, det gemensamt med Spira att den dirigeras av Esko Kallio och samma ändamålsenliga balansering stämmorna emellan och tonala precision gjorde sig gällande även i Candominos avdelning.
Jag har alltid gillat Kallios tillika avslappnade och exakta sätt att göra musik och i den alltför sällan hörda schweiziske tonsättaren Frank Martins starka Messe pour double choeur (1926) gavs rikligt med tillfällen till ömsom ljuvt öronsmekande, ömsom kraftfullt uppfordrande partier. Eventuellt kunde man, såväl i Spiras som Candominos musicerande, temporärt ha äskat ytterligare en emotionell växel, men det må vara en randanmärkning i sammanhanget.
Om Spirasångarna generellt har ett antal fler år på nacken än Candominosångarna, som i högre grad gav intrycket att ha tagit steget mer eller mindre direkt från studentkörssfären, och detta i viss mån avspeglade sig på klangkulturen formade sig inte desto mindre, eller just därför, avslutningsnumret till konsertens clou.
Med CandoMini på läktaren och Spira och Candomino i en publiken omgärdande cirkel fick Sven-Erik Bäcks finstämda, blott dryga minuten långa Våren ett närmast magiskt vibrerande skimmer över sig. En på alla sätt optimal avrundning.
