Kuvat: J.J. Koski
Kuvat: J.J. Koski
Mats Liljeroos
14 sep. 2025
Bilder: J.J. Koski
Hösten är kommen och därmed även Körmusikens säsongskonserter, som öppnade säsongen starkt med en tanke- och sinneväckande konsert, benämnd Lyssna!, där man ställde sig frågan hurudan dagens visuellt impregnerade värld skulle te sig om vi lyssnade mera. Om vi producerade mindre oljud och vore mer lyhörda för varandra, vår omgivning och i förlängningen moder jord.
Allt detta inom ramen för ett programtänk, som kombinerade Orlando di Lassos renässanspolyfoni (Audi tellus, prima pars) och Henry Purcells barockdito (Hear my prayer, o Lord) med nyaste nytt signerat, bland annat, finländska och baltiska tonsättarnamn. Ett upplägg, som visade sig fungera överraskande väl och därtill erbjöd diverse olika fruktbara inkörsportar till konserttemat.
Stark stämningsmässig närvaro
Som utgångspunkt hade man, lämpligt nog, tagit svenska kyrkomusikern, tonsättaren och körledaren Agneta Skölds (f. 1947) Lyssna till jorden, till texter hämtade från de amerikanska ursprungsfolken och Skölds snällt konsonerande tonspråk fick passande klingande förlängningar i Pärt Uusbergs (f. 1986) i all sin enkelhet berörande Muusika och Jaakko Mäntyjärvis (f. 1963) smart arkaiserande Psalm 150 in Grandsire Triples.
Som välgörande kontraster återfanns exempelvis Caroline Shaws (f. 1982) festligt svängiga Allemande (ur sviten Partita), Evija Skuķes (f. 1992) superexpressiva vokalis Vēja vokalīze, där vindens ljudregister tecknades finurligt onomatopoetiskt, samt lettiska landsmaninnan Laura Jekabsone (f. 1985), som i Father Thunder kryddade sitt uppdaterade Veljo Tormis-influerade folkliga tilltal med effektfulla perkussiva inslag.
Kanadas gåva till den finländska tonkonsten, Matthew Whittall (f. 1975), kan körinstrumentet på sina fem fingrar och lyckas även i Octavio Paz-tonsättningen As One Listens to the Rain med enkla, stundtals repetitiva men aldrig simpelt förutsägbara medel skapa en starkt påtaglig stämningsmässig närvaro.
Samma gällde Säde Bartlings (f. 1965) snärtigt populärmusikinfluerade Minä yksin ja meri till Aapo Tervos text och om någon undrade om norrskenet faktiskt ger ljud ifrån sig är svaret dessvärre nekande, även om Ēriks Ešenvalds (f. 1977) Rivers of Light i sitt öronsmekande välljud gör sitt bästa för att övertyga oss om motsatsen.
Sund åldersstruktur
Konsertens clou var ändå Pasi Lyytikäinens (f. 1975) tresatsiga Tässä on lohtu till poeten och Värinäalten Henriikka Tavis mångfasetterade text. Jag hade ärligt talat väntat mig en betydligt mer avancerad textur, men Lyytikäinen har valt att lyhört integrera texten i en körsats som tedde sig lättlyssnad utan att ändå kännas banal. Stycket, som nu fick sitt andra framförande – konserten var en repris från 4 juni i år – pockar på omedelbar återlyssning, vilket alltid är ett gott tecken.
Lyckades då den 32-hövdade kören göra de naturrelaterade och övriga soniska landskapen rättvisa? Svaret är här med besked jakande. Värinä har en sund åldersstruktur och även om det sedvanliga problemet med alltför få mansstämmor – kören efterlyser i programmet fler tenorer – jobbade de tretton herrarna på plats med den äran.
Vilket för övrigt gäller hela ensemblen, som håller sig med en överlag fräsch grundklang och som med
kammarkörsmått mätt vid behov presterar nästintill hårresande fortissimon. Noora Hirns dirigering är plastiskt tilltalande, musikaliskt målmedveten och tolkningsmässigt adekvat, och även om det tekniska genomförandet i och för sig lämnade en del övrigt att önska visavi intonation och absolut renhet tycktes de flesta klang- och uttrycksmässiga pusselbitarna ha funnit sina optimala platser.
Det var däremot inte fallet med Antti Pohjolas elektroniska ljudlandskap, som interfolierade de enskilda numren och som kändes bristfälligt integrerade och på det hela taget överflödiga i sammanhanget. På minussidan kan även sättas avsaknaden av kompositionssår i programmet och visst hade det ju, som guldkant på det hela, suttit bra med en kortkort encore signerad dagens 90-årsjubilar,Arvo Pärt.