Hitkavalkad med en röd tråd och repertoarmässiga godbitar

I operan representerar kören i regel folket. En från det grekiska dramat emanerande, anonym kommenterade massa – stundtals fördomsfullt fördömande, stundtals insiktsfullt förstående och förlåtande, allt som oftast i händelsernas mittpunkt.

De bästa operalibrettisterna har i allmänhet även förlänat kören en ur ett dramatiskt och intrigmässigt perspektiv central roll och de bästa operatonsättarna har i sin tur slösat en hel del av sin bästa musik på stundom extrovert glansfulla, stundom andlöst gripande, men alltid effektiva och sceniskt slagkraftiga körpartie.

Festliga slutkörer

En konsert med körpartier från operans värld får det med andra ord osökt att vattnas i munnen på varje gammal kör- och operavän och även om Helsingfors filharmoniska körs konsert i rätt hög grad fick karaktären av hitkavalkad återfanns nog något slags idémässig röd tråd tillika med ett par repertoarmässiga godbitar, som fick en att spetsa öronen alldeles särskilt.

Einzug der Gäste ur Wagners Tannhäuservar ett rätt självklart öppningsnummer ochO Fortuna från Carl Orffs sceniska kantatCarmina Burana lär höra till de körnummer som även i den klassiska repertoaren obevandrade lyssnare lystrar igenkännande till. Något som i högsta grad självfallet gäller även de hebreiska slavarnas kör (Va, pensiero) ur Verdis Nabucco, medan Patria Oppressa ur Macbeth är en mindre känd pärla.

De verkliga pärlorna var dock den effektfulla körscenen Onko Suomessa kevät ur Aulis Sallinens Det röda strecket samt den festliga slutkören ur Finlands första opera, Fredrik Pacius och Zacharias Topelius Kung Karls jakt, som fungerade som en nog så verkningsfull slutkläm på den första konserthalvan.

Den andra halvan var åter tillägnad kärleken i såväl dess konstruktiva som mer destruktiva former och här var det helt klart ett smart drag att låta Prästkören och slutkören ur Mozarts Trollflöjten ringa in en avdelning med arior interfolierat med den så kallade humkören ur Puccinis Madama Butterfly. Och självklart ingen lovsång till kärleken utanTreulich geführt (den bekanta Brudkören) ur Wagners Lohengrin.

Subtilt och klangfullt

Och knappast har vi någon permanent sammansatt kör i vårt land som, Nationaloperans kör undantagen, gör den här repertoaren bättre än Helsingfors filharmoniska kör – trots allt är man i tiderna emanerad från Nyslottkören – som med sina inalles 77 sångare och en föredömligt bred ålderspalett förmår prestera såväl hårresande, men aldrig skrikiga fortissimon som subtila, men ändå klangfulla pianissimon.

Det var å andra sidan ett väldrillat gäng som Tommi Niskala 2024 ärvde av Jonas Rannila och av allt att döma har Niskala, åtminstone hittills, förvaltat sitt pund på ett optimalt sätt. Att tre korister stiger fram och exekverar tre krävande arior medelst ett på alla sätt professionellt grepp är dessutom nog så anmärkningsvärt.

Mimis aria ur första akten av La Bohème gjordes med smak och stil av Maija Nuorkivi, medan Juuso Koski med sin pregnant klingande tenor och livfulla gestik och mimik visade sig vara såväl en utmärkt Mozartsångare (Dentro il mio petto io sento urLa finta giardiniera) som en boren opera buffa-aktör. Allra mest imponerande var ändå Aita Kaavers blodfulla tolkning av Toscas vanskliga Vissi d'Arte och jag kan bara konstatera att jag hört sämre versioner av etablerade sopraner i etablerade hus.

Jag är rent principiellt smått allergisk mot att göra opera i reducerade arrangemang i allmänhet och med pianoackompanjemang i synnerhet. När det är Jukka Nykänen som sitter vid Bösendorfern infinner sig dock snabbt illusionen att det ändå finns en orkester gömd någonstans och hans förmåga att leva sig in den dramatiska handlingen och accentuera de skiftande emotionella stämningarna var rent ut sagt häpnadsväckande.